Minns det som det var igår jag fick uppleva min första jordbävning och att det var en på 8.8 var ju inget att leka med. Än idag kan jag tänka på just den dagen, den natten då jag var med mina vänner och kusin. Vi var hos en polare och drack/chillade och hade det hur roligt som helst. Sen kom det, det började med att det skakade lite.. Min kusin blev jätte rädd redan då och fick panik. Killarna försökte lugna ner henne och talade om att det snart skulle gå över. Sedan börjar det igen och hon skrek barnen(dom låg och sov i rummet brevid)och ännu en gång försökte killarna att lugna ner henne och tala om att detta brukar hända(jordskalv)men att det brukar gå över. Men denna gång slutatade det aldrig och det blev bara starkare och starkare. Min kusin och några av killarna springer in för att hämta barnen som låg och sov och från ena minuten till den andra så blev det helt mörkt. En hylla höll på att rasa över sängen där barnen låg, ena killen krigade med att hålla upp hyllen som var typ omöjlig att hålla upp själv. Sen fick han hjälp så att dom skulle kunna ta sig därifrån med barnen, ena tog lill pojken medans den andra tog lilll tjejen. Själv satt jag i vardagsrummet och såg ingenting men hörde all panik i rummet brevid. Det var helt omöjligt att ställa sig upp från soffan, det gick helt enkelt inte. Minns att jag ropade på alla men dom hade fullt upp men jag lyckades ställa mig upp och när jag väl stod upp så kunde jag knappt gå då jorden skakaden så in i helvete. Jag försökte ta mig till ytter dörren men det tog sin tid då saker höll på att rasa från alla möjliga håll. En kille greps av panik och ställde sig precis vid våran ända ut gång som var dörren. Han var helt stel och ingen kunde ta sig ut men till slut så fick vi bort honom därifrån och lyckades komma ut eller till min kompis mammas hus som typ sitter ihop med hennes hus. Min kusin var fortfarande panikslagen och kunde inte sluta gråta. Var tvungen att säga till henne att hon skulle försöka att lugna ner sig då hon hade hennes dotter i famnen. Jordbävningen höll i några minuter men kändes som timmar typ. När det väl hade lugnat ner sig så ställde vi oss utanför huset och där stod alla som bodde i det området. Minns att en av grannarna sprang ut i nattlinnet och trosor. Hon stod där och tänkte inte på att hon typ stod utan byxor. När hon väl kom på det sprang hon in och satte på sig andra kläder.
Det var mörkt som bara den och där stod vi alla och inte visste vad vi skulle göra. Soffor, stolar togs ut och någon gjorde en liten brasa eller vad man kan kalla de för. Så där stod vi och väntade på något. Skulle det komma en till eller var det allt? Ingen visste inget och där stod vi hur länge som helst och bara väntade. Jordskalv efter jordskalv.. var vi säkra? När skulle detta ta slut?

Efter några timmars väntan så var det dags för mig att ta mig hemåt för att meddela till resten av min släkt att jag vara OKEJ. Dom var super oroliga men som tur var överlevde vi denna hemska natt. 
Dagarna efter det levde vi på hur lite vatten som helst, ingen ström och fick ha levande ljus. Innan jag gick och la mig hade jag mina skor och kläder brevid min säng så ifall det skulle bli jordbävning igen så var det bara att hoppa i kläderna och springa någonstans, typ UT kanske eller ställa sig vid dörren.

Varje dag var det jordskalv, det spelade ingen roll vilken tid på dagen det var utan det kom när det kom. Redo eller ej så kom dom gång på gång. Du kunde vara i duschen, ute och gå, när man sov osv. Det hände verkligen när som. Ofta vaknade man under natten av att hela sängen och allt annat runt omkring mig skakade. USCH. Men till slut blev man van vid det. Så man var inte lika orolig eller rädd. Som tur är jag rätt så duktig på att inte gripas av panik när något liknande händer. Eller? Hmm..

Det tog min syster några dagar att kunna ringa till chile och få tag på mig eller någon i chile överhuvudtaget. Dom bara grät och grät, minns att den dagen min syster äntligen kunde koppla samtalet till min moster och just då jag lyfte luren och sa hallå, så grät hon som aldrig förr. Dom här hemma i Sverige var så oroliga över mig/oss och det kan jag förstå.
Kan fråga min mor än idag och hon trodde verkligen det värsta att hon hade förlorat sin dotter. Jordbävningen var hur stark som helst och det hon såg på nyheterna om tsunamin/jordbävning och allt detta gjorde att hon började tänkte på det värsta. Men jag kom hem hel och mådde bra. Här är jag ett år senare och mår prima. Det tackar gudarna för det :)

Lägger upp liter bilder.. Ena bilden är tagen några timmar innan allt började, då var man glad. Sen resten av bilderna är tagna precis efter jordbävningen och andra är tagna några dagar efter.